För er som inte vet det så heter min skola Matthew Kenney Cuisine. Och idag skulle vi för första gången presentera vårt arbete för bland annat Matthew han själv. Vilket för oss alla var oerhört stort då han är lite av en ikon i den här världen och branschen. Givetvis var det flera andra viktiga människor där. Inte minst för mig. Många duktiga kockar från restaurangen och Matthews företag var där för att se, lyssna och testa vad vi hade att presentera. 

Här kommer en bildbomb från mina och min klass presentationer! 

Min meny (vi skulle laga två rätter med skriva en hel meny. Jag tillagade min förrätt samt dessert). 

Jag precis innan min presentation, glass-ägg på gång att läggas på tallriken. 

Min förrätt! 

Hela klassens presentationer. 

Martha förbereder sin rätt. 

Min brittiske australiensiska vän Neils dessert. 

Medans en av våra tallrikar per rätt fick stanna kvar i klassrummet för bedömning fick vi ta med oss den andra av varje rätt ut i restaurangen för att prova alla andras rätter. Det var verkligen så roligt att få testa alla de andras tallrikar efter att ha sett dem kämpa in i det sista med varje liten del av rätten, utan att ha haft någon som helst aning om vad det faktiskt skapat för rätter! Alla har verkligen gjort en sådan fantastisk utveckling under de här 4a veckorna. Hade aldrig kunnat drömma om att jag kunde lära mig så mycket som jag gjort! Det har varit vört varje liten krona och hårt jobb jag har lagt ner för att ta mig hit. 6 månader av stenhårt jobb på tre olika ställen och ingen fritid. Men allt har gett utdelning. Så mycket utdelning att jag fått frågan om att stanna. Och mitt svar blev ja.. Så jag kommer att stanna. Bara i 1 månad till, till att börja med. Vilket jag bestämde då jag behöver hem och jobba upp lite pengar mm emellan eftersom att jag inte räknat med att stanna mer än en månad. Så planen är nu alltså att jag ska praktisera med min lärare Chef Manolo under samma kurs som jag gått nu, men på andra sidan av kursen så att säga. Eftersom att jag inte har något arbetsvisum (än så länge), utan bara är här på ett Esta-visa så får jag inte vara här längre än 3 månader utan att åka hem emellan och heller inte arbeta här. Men detta är något jag är i full prosedur med att hitta i lösning för. Men först och främst blir det en månad till av massa kunskap! Kommer att bli så himla roligt, häftigt och lärorikt! Jag tycker så mycket om alla som jobbar i det här teamet, och de verkar faktiskt gilla mig också. 

Givetvis så har mina känslor efter det här beslutet gått som en karusell.. Ena studen studsar jag av exaltering och nästa sekund så gråter jag av tanken på att inte få träffa min fina familj på så länge. Men jag känner mig inte redo att åka hem ännu. Tanken på att åka hem på söndag kändes helt fel. Det kändes liksom inte bra. Inte bra på så sätt att jag inte kände mig klar här än. För jag vet att om jag åker hem så kommer jag inte att kunna utvecklas på samma sätt. Förutsättningarna är helt andra. Det enda jag vill komma hem till är min familj. Men bortsett från det så känner jag inte att jag har något att komma hem till. 

Jag har ångest över att jag sviker mina fina PT-klienter genom att stanna en månad till. Och jag vet att det inte är snällt mot de som betalat för att träna med mig. Men jag känner att allt annat jag gör och har gjort i livet har varit mer för att tillfredsställa och vara andra till lags, och inte gjort det jag innerst inne velat eller känt. Jag kan inte bara vara den som väntar för att stå där redo och beredd när andra vill att jag ska vara det. Det är dags att jag börjar ta beslut som gynnar mig och i det här fallet struntar i allt det där andra. För vet ni, jag tror på det här och jag tror på att det här är min grej. Jag tror på att jag är en bättre människa här och när jag får laga mat. Jag får göra det jag älskar och känner en otrolig hunger över att utvecklas. Och jag ser fram emot att få komma hem och lära er massor om matlagning på vårt sätt. Jag tror att ni skulle älska den här maten vi lagar. Den är fantastisk! 

Jag tror att jag gör det bästa för mig och min framtid om jag stannar. Mitt jobb därhemma kanske jag får offra, men just nu så vill jag inte tänka på det. Just nu vill jag bara fokusera på att vara här och nu. 

Tack för att ni finns. Varenda en av er har en speciell plats i mitt hjärta. Och ja, jag fäller en tår eller två när jag skriver det. För det kommer från hjärtat. Jag saknar er och älskar er. Men jag lovar att göra er stolta över att jag är en del av vår familj. 

xoxo, Drutten