Vi började dagen med att ta oss ner till Pierområdet, närmare bestämt till The Ferry Buildning Market som är en matmarknad nere i hamnen. Den här morgonen tog vi en Uber (taxi) ner, jag tror att Fannie började ledsna på mitt ständiga tjat om att gå överallt, så jag gick med på att åka bil dit. Marknaden är lite som en saluhall med olika företag som hyr in sig i byggnaden. Det såldes allt från honung till kaffe, grönsaker till kött, ostar till vin och mycket mer. Givetvis fanns det även några caféer därinne. 

Till frukost fick det bli glutenfri toast med avokado och tomat (som för övrigt är bland det godaste jag vet...) och en latte på mandelmjölk. Ja nu ska vi inte överdriva att det var någon vidare lyx, vi åt och drack ur pappersförpackningar men ändå blev priset för kalaset runt $18-20 med andra ord ca 150kr. Man tackar tänkte jag när jag drog kortet och fick se den lilla smörgåsen jag fick. Tjejen bakom disken såg på mig och min något missnöjda min när jag fick se de små smörgåsbitarna som låg i förpackningen. Hon sa då snabbt att glutenfritt bröd oftast blir betydligt mindre än "vanligt" bröd. Det har hon rätt i, men något vidare mätt blev jag inte för det! Ja, ni som känner mig väl vet att jag faktiskt äter mer än man kan tro. 

Efter vår lilla frukost utanför marknaden gick vi tillbaka in igen där jag fick syn på ett litet gulligt stånd där de sålde ekologiska och veganska små mini-doughnuts! Eftersom att jag inte har ätit doughnuts på åratal kände jag mig tvungen att köpa en liten rackare. Givetvis fick det bli en med kanel, ingen glasyr eller dåligt även om det fanns i alla möjliga spännande smaker. Och hörni, jag säger bara såhär...den var SJUKLIGT god! Troligen bland det godaste jag ätit i dessertväg vågar jag nog säga. Ojojoj, tur att de inte säljer sånt här i närheten, det hade blivit farligt för hälsan det. 

Nog om mat, vi vandrade sedan vidare längs hamnen uppåt mot Pier 39 som är en känd Pier med restauranger och små souvenirbutiker. Jag fick sådan nostalgikänsla av att gå runt där. Det påminde mig så mycket om ställen vi varit på i Florida när jag var liten. Minns precis hur roligt jag tyckte att det var att få köpa allt från snäckor till smycken (till mina föräldrars stora förtret). Fannie som inte är så mycket för turistattraktioner var måttligt intresserad, mer än av godisbutiken. 

Men Pier 39 är inte bara känt för sina turistbutiker och matställen, utan även för alla de sjölejon som naturligt flockas runt de flytbryggor som lagts ut i hamnen. Där lägger de sig för att sola, vila och bara må gott. För det syntes det att de gjorde. Himla roliga djur måste jag säga. Inte så söta, men ändå så charmiga med deras underliga läten och otroliga smidighet. 

Efter en stunds strosande var det dags för lunch. Vi gick till ett kafé där vi faktiskt varit dagen innan vid Lambard street. Fannie blev väldigt förtjust i stället som troligen inte varit renoverat sedan 89-talet, jag tänkte mest att ja, det får duga. 

I gaskande takt fortsatte vi sedan vår tur, nu tillbaka mot pierområdet för att ta oss till båten mot Alcatraz. På vägen hamnade vi lite fel och lyckades komma upp till Coit Tower (som jag för övrigt hade velat gå upp i). Vi stannade en snabbis på utsidan för att skåda den fantastiska vyn innan vi behövde skynda oss ner mot båtområdet. Vägen ner fick bli bergsvägen där vi fick gå i mysiga trappor. Jag älskar trappor, jag får liksom spring i benen så fort jag går upp eller ner. De flesta andra känner inte riktigt som jag, det märktes framför allt på alla de människor som var på väg uppåt..haha, ja de nästan bad till Gud att de snart skulle vara framme. 

På plats i hamnen igen skulle vi nu vänta på båten över till Nationalparken. Kl 14.40 skulle det bli dags. Vi båda var spända och förväntansfulla över att få se det man så länge har hört talas om men aldrig sett på nära håll. Färjan över gick snabbt och lyckligtvis hade vi tur med vindar och strömmar vilket gjorde att färden inte var så guppig som jag hade fasat för. 

Då Alcatraz är en nationalpark så vänar de mycket om miljön och inte minst djurlivet på ön. Därför var stora delar av området avstängt på grund av alla fåglar som kläckt ägg. Och ja, ni kan mig bara föreställa er lukten som låg som ett täcke över denna lilla ö... Efter att ha känt den så kommer jag aldrig mer att klaga på lukten vid Kroppkärrssjön vill jag lova! Usch... 

Det första vi gjorde var att gå in i tvätthuset där fångarna arbetade med att tvätta alla kläder. I byggnaden hade de hängt banderoller där man kunde sa om arbetet de utförde, om det egentligen gav den utdelning ledningen hade hoppats på för fångarna eller om det faktiskt bara handlade om en ren ekonomisk lösning för anstalten. Flera av de rymningsförsök som utfördes på ön planerades just under tiden de arbetade. 

Vidare gick vi sedan till huvudbyggnaden där alla celler och matsal fanns. Vi började med att lyssna på en äldre kvinna som höll i en liten föreläsning om tiden på Alcatraz, framför allt om den mycket kände fången Al Capone. Den äldre damen hade arbetat på anstalten och kunde allt om historien. Det var otroligt spännande att få höra henne berätta om fängelset och fångarna. Vi bestämde oss för att vi ville veta mer och gjorde då som alla andra och gick ner i källaren till duscharna för att hämta hörlurar och en audiospelare där man blev guidad i vart man skulle gå samt där de berättade om sakerna man såg och även historier under tiden. Man fick även höra tidigare fångar och arbetande på anstalten berätta om händelser och upplevelser, vilket jag tyckte var mest intressant. 

Det är svårt att sätta sig in i hur en fåge tänker på många sätt. En person som har begått ett brott ska givetvis få sitt straff. Men jag är helt övertygad om att den där sortens straff inte på något sätt var hjälpande, tyvärr. Att inte få prata på dagar och ibland veckor, sitta fast på en ö, i en liten mini-cell i betong som var iskall, vissa på tredje våningen. Ja, som sagt så tycker jag att har man begått ett brott så ska man avtjäna ett straff för det, men jag vet ändå inte om jag tycker att det sättet är rätt väg att gå. Kanske är det bara den mänskliga faktorn i mig som slog till när jag tittade mig runt i byggnaden och jag kunde bara föreställa mig vilket helvete det måste ha varit. Dessutom fruktansvärt kallt. 

Oavsett vart man står i dessa frågor, om fångar ska kunna arbeta i fängelset för att kunna tjäna pengar och få erfarenhet, om de ska få bilda sig genom utbildningar och litteratur eller om de ens ska kunna få ha kontakt fångar sinsemellan, ja det tror jag kan diskuteras i all oändlighet. Men helt oberoende av vad man tycker så anser jag att man bör se ett ställe som Alcatraz. Och det knepigaste av tycker jag är att det faktiskt inte var så längesedan fängelset slog igen. I mars 1963, för 54 år sedan lämnade de sista fångarna och personalen ön. 

Ett part timmar senare lämnade vi Alcatraz och återvände till fastlandet. Vi åt middag på ett Grektislt ställe innan det sedan var dags att hämta väskorna och ta oss till busstationen. Tolv timmar senare var jag äntligen tillbaka i värmen igen efter en jobbig bussresa. Det här med själva resan under en resa är inte min grej...

Puss och kram, 

Sandra