Ibland undrar jag om jag är osynlig. Jag känner mig nästan som det. Medans alla andra tycks ha varandra, så är spöket Sandra själv där i hörnet. Ja, precis så känner jag. Ingen förstår, vill eller kanske heller kan göra det. Det begär jag inte heller. Begär inte att någon ska bry sig. Vet att de flesta ändå tänker att jag får skylla mig själv som har flyttat till andra sidan jordklotet. Men jag tror faktiskt att jag var mer ensam nere i källaren på kroppkärr. 

Det gör ont i hjärtat. Det liksom verkar av saknad efter att få kärlek och som sagt, en tillhörighet. Troligtvis så slutar jag som en sån där gammal tant med hundra katter. De lär ju varje fall stanna så länge jag matar dem och gosar med dem.