Jag är 25 år "gammal", halvvägs till 50 och i den åldern då mina egna föräldrar och även storasyster redan var föräldrar. Om mitt liv hade sett annorlunda ut så hade jag absolut velat ha familj även jag. Men nu ser inte mitt liv så ut, och det är inte helt fel heller. Som ni alla vet så är jag sedan ett tag tillbaka så kallat "singel". Ett ord jag avskyr faktiskt. Hur som helst så finns det som oskrivna lagar om hur man ska leva efter att man just gått ur ett långt förhållande. Man ska leva loppan, men inte för mycket, man ska absolut vara ensam ett tag och inte kasta sig in i något nytt för snabbt. Men vet ni vad, precis som med det mesta i mitt liv så bryr jag mig inte alls. Jag har faktiskt träffat någon. Och jag tror att jag har förstått vad jag behöver, jag behöver vara nära den jag älskar. Inte helt konstigt, jag vet, men det har blivit så uppenbart för mig hur mycket jag värderar närhet och att få känna tryggheten från en annan människa. 

Ibland så känns det som att jag har gått igenom en skilsmässa. Och det är nästan som det efter som att jag och F hade så många år tillsammans. Men alldeles oavsett så tycker jag inte att det är på något sätt fel att jag "redan" träffar någon på ett s k seriöst sätt. Och ja, ska jag vara riktigt ärlig så både hoppas och tror jag att jag och D kommer att vara med varandra och troligen även sätta ett ord på vad vi "är", men det är inte viktigt för mig, eller honom heller.  Men jag är lite som en öppen bok och jag har inga problem med att berätta hur jag känner (även om jag tror att det är ganska så uppenbart)... 

Hur som helst, jag hoppas kunna presentera D för er i framtiden. Jag är helt övertygad om att ni skulle tycka om honom. Och det handlar inte alls om att byta ut eller ersätta någon. Det är inte alls vad jag tänker i varje fall. Men jag önskar att jag får den support av er och att ni tar emot honom med de öppna armar som hans familj mottagit mig. 

xoxo, 

S